Kanske borde jag censurera mig. Samtidigt känner jag att rädslan inte får styra om saker ska bli bättre. Statens kulturråd har nyligen publicerat ett dokument för att kartlägga den samtida cirkusen i Sverige. Av branschens alla aktörer är det i princip enbart ett företag som beskrivs på riktigt medan alla andra minimeras till nästan ingenting.
Rubriken “Mer cirkus på svenska scener” blir tandlös när det ges en bild att det bara finns ett företag värt att prata fördjupande om. Företaget Cirkus Cirkör nämns totalt 137 gånger och på ett sätt att det ser mer ut som en reklambroschyr än en kartläggning. Med få undantag nämns andra en gång eller inte alls – och då enbart som exempel på något annat och ihopslagna inom parentes. Inte heller någon av alla artister som byggt Cirkörs varumärke nämns i koppling till det. Om ett företag får dominera texten borde väl åtminstone medskaparna nämnas? Om företaget dessutom valt att enbart hyra in artister vid behov är det väl extra viktigt att förtydliga så att inte en felaktig bild uppstår?
Grupper på annan ort än Stockholm nämns knappt trots all verksamhet som pågår parallellt med att medlen fördelas löjligt ojämnt. Teatro Bao som jobbar med en av den samtida cirkusens största, James Thiérrée, sedan 15 år nämns inte. Nordcirkus utanför Åre, Isak Lindbergs teater i Borrby, Varieté Hablingbo på Gotland och Vrickade Teatern utanför Vara m fl är inte heller med. Burnt out Punks som i 20 år drivit stora projekt utan bidrag nämns en gång. Cirkus Le Fou ges ingen plats ens med sin stora satsning på cirkusskola. Var är Wes Peden som av många räknas som den största influensen i världen inom modern jonglering? Henrik Agger? Siri Hamari? Aino Ihanainen? Jan Unestam? Exemplen på artister, kompanier, nätverk och projekt som utelämnats till förmån för att ge plats åt ett enda företag och dess ledare som enda namngivna skapare är så många att jag kan fortsätta hela dagen. Varför har det missats fast att vi är så många som har hört av oss för att hjälpa till att få fram en helhetsbild?
Varför beskrivs Cirkusgymnasiet i Gävle och de andra skolornas mångåriga arbete knappt alls när så många har sina rötter där? Det är också förvånande att kartläggningen inte ifrågasätter att de enda skolorna som snart finns kvar har direkt koppling till ett företag. Hur ska det fungera utan att ett egenintresse styr? Om utbildningarna dessutom genererar fler artister än företaget kan anställa när möjligheterna att skapa andra plattformar är så små? Hur ska vi undvika att artister till slut går med på vad som helst bara de får vara med?
Många får lapa i sig en ojämn konkurrens oavsett bransch, men det blir illa om ett företag ges fördelar med statens hjälp under parollen att det främjar alla. Så länge systemet kring bidrag bygger på att aktörerna ska kunna visa upp historik – hur ska vi då någonsin nå balans om det majoriteten skapar ignoreras?
I kartläggningen står det att de som upplever en sned konkurrens har missförstått situationen eftersom Cirkör får bidrag från en egen pott. Det är just den gräddfilen som är problemet när vi i verkligheten konkurrerar om samma utrymme. Det är inte så konstigt om detta företag blir det som driver skola, residenser och träningsmöjligheter, innehar lokalerna, leder eventmarknaden, har första tjing på teatrarna mm och syns mest i media samtidigt som andra får lägga ner eller minimera sin verksamhet. Är det att främja mångfald?
Det står att Cirkör har blivit lika med nycirkus och att vi andra eventuellt inte motsvarar arrangörernas förväntningar. Hur går det ihop med att så många kompanier och artister är så efterfrågade internationellt och vinner prestigefyllda priser överallt? Det finns många exempel där de alternativa satsningarnas genomslagskraft är stark i form av reaktioner från publik, recensenter och hos arrangörer men det mer etablerade blir det som bokas i slutänden. Inget konstigt i sig, men borde inte det vara viktigare att belysa än att ge en felaktig bild av kvalitetsskillnad?
Precis som med artisterna som skapade något banbrytande och populärt med föreställningen UNDERMÄN, men till slut sålde sin produktion till Cirkör för att få turnera. Det finns många exempel där den verkliga avsändaren egentligen är någon annan, men det större företaget lätt kan sätta sin stämpel på andras arbete och på så vis redovisa än mer verksamhet och ytterligare stärka sin särställning. Det decimerar oss “övriga” i branschen till att bli en gottepåse att plocka ur och som utarmar för alla. Det är DET som är problemet, inte avsaknad av kvalitet hos “oss andra”.
Att så många professionella artister och kreatörer lämnar landet, byter jobb eller blir pedagoger är konsekvenserna. Med en utav landets dyraste utbildningar och massvis av aktörer som inte ges utrymme blir det en enorm förlust i alla led. För oss som skapar, för publiken som skulle kunna få uppleva och för staten m fl som bidrar ekonomiskt och politiskt. Med all denna potential skulle vi kunna se en helt annan bransch om vi bara vågade göra förändringar så att det skapas andrum och mångfald igen.
Självklart behövs det mer än att skriva här, men att prata öppet och dela med oss är en början. Kanske borde vi tillsammans vända oss direkt till Kulturdepartementet? Det minsta vi kan begära är väl ändå att bli inkluderade i vår egen historia?
