Idag har det gått ett år. Jag har försökt skriva så många gånger redan men det verkar aldrig finnas tid. Det är så mycket annat som måste fixas. Kolla mailen. Dammsuga. Gå ut med soporna. Sen kom fars dag. Det var fortfarande så mycket annat som jag måste göra. Din födelsedag kom och passerade men det gjorde fortfarande för ont. Jag tror aldrig att mitt hem har varit renare förut.
Det är fortfarande svårt att hitta orden. Det kommer mest bara tårar när jag försöker, det blir för mycket och allt vill ut på en gång. Det som ändå letar sig igenom en storm av känslor är ett enda stort TACK.
I mina starkare stunder kan jag förklara och berätta bättre. Jag kan till och med se hur vacker sagan är och att den inte kunde fått ett bättre slut. Men det är livet, det verkliga livet där saker och ting gör ont och känns på riktigt. Där lastbilar är hårda och människor är mjuka. Till och med om man har varit tuff och modig hela sitt liv.
Vi tar farväl vid kistan och det hjälper för att förstå att du inte är kvar. Ryggen bruten på flera ställen och andra skador som gör att jag tänker att det måste ha gått fort. Din hand är kall och det är svårt att känna igen dig fast att jag vet att det var du. Kanske hann du förstå när lastbilen plötsligt dök upp där bakom kurvan. Vägen var smal och det fanns inte plats för ett sådant möte. Men kanske hann du ändå förstå.
Nu kommer det bara tårar. Var kan jag ens börja, eller ännu hellre fortsätta? Allt är ändå bara en massa ord. Det finns ingen som jag har varit mera arg på, eller mer rädd för. Att växa upp med dig var inte lätt. Men det finns heller ingen som jag förstår djupare. Som har lärt mig mer. Som har försökt mer trots sitt eget trasiga bagage.
Det fanns inte längre något golv kvar när polisen kom för att berätta. Det som kunde ha ha hänt tusen gånger förut borde inte göra mig förvånad, men hur förbereder man sig för sånt som är för stort för att bära?
På väg från din bäste vän på en slingrande tur genom bokskogarna i vårsolen. På väg till din nya kärlek 83 år bort från det krig du föddes rakt in i. Sista gången vi sågs bytte vi vinglasen till vanliga för att du hade fått såna darrningar i händerna. Du berättade att du tänkte sälja motorcykeln som börjat kännas för stor och tung, för att köpa en lite mindre som var lättare att hantera. Ett första tecken på att takten som alltid varit så svår att gå ikapp med kanske höll på att lugna sig. Du som aldrig behövt någon hjälp, som alltid varit många kliv före. Inte långt därefter var den motorcykeln inte längre i ett säljbart skick och heller ingenting som någonsin går att reparera.
Så osentimentalt förberedande sin egen sorti. Alla hundratusentals bilder noga sorterade i mappar på datorn. Negativen lika prydligt ordnade i lådor. Allting noggrant uppmärkt och genomgått. Vi syskon kliver tillsammans in i ditt hem för att läsa dina sista önskningar och det är som att höra dig läsa högt för oss i fåtöljen bredvid. Praktiska förmaningar i skämtsam men allvarlig ton om hur arvet är roten till det onda i vårt samhälle blandas med poetiska beskrivningar i stil med ”som ett löv faller från sin gren, så vill jag också att ni sprider mig någonstans”. Den moderna och byråkratiska världen vill ha tydligare direktiv än så men vi hittar en fin plats till slut som vi tycker ger den friheten du önskar och ändå befinner sig inom civilisationens ramar, med ett behörigt avstånd från alltför religiösa symboler precis som din röst i fåtöljen beskrivit det.
En livsstädning som kom långt men inte blev klar, en livsberättelse som aldrig fick skrivas färdigt. Du må ha hunnit bli 83, men med en nyfikenhet, hunger, livsenergi och frågor kring livet som om du nyss fyllt 17. Precis när du äntligen börjat hitta en harmoni från det krig som fortsatt härja i ditt hjärta, då gör det bara så obeskrivligt ont att du plötsligt inte längre får vara med.
Vi får följa med till krematoriet. Allt är så starkt och nästan overkligt verkligt. Det tar längre tid än vad jag trott, vår sista stund med dig i den form när du fanns och jag vill inte att du ska försvinna någonsin. Vår pappa blir till aska där inne i ugnen. Vi sitter med dig hela tiden tills det är över. Min syster ligger tryckt mot glaset in till rummet där du brinner, så nära som det går. Det är vår allra sista bastu och vi sitter tysta tillsammans och känner hettan. Jag tror att det tar ett par timmar, eller kanske en evighet. Alla minnen, känslor. En del av mig brinner upp med dig. Saker som sagts och lika mycket som aldrig sas. Ett helt liv löses upp i flammorna framför oss. När vi kommer ut är det fortfarande ljust. Så vackert och grönskande som om det var vilken dag som helst. Du är fri.
Om det vore en saga hade jag inte kunnat tänka mig ett vackrare slut. Fortfarande stark, i stunden lycklig och på väg. Precis som på film! Det hjälper att tänka att en så svart-vit färgstark människa som du slapp ett slut i gråzonen, och istället försvann iväg på den motorcykel han älskade.
Jag sitter här med din hårddisk full av bilder och minnen som jag minns och ännu flera som jag hade glömt. Det känns så ofta som om du sitter här bredvid mig. Nu när det inte längre går är det allt jag vill. Tack för att du förstod när jag sa att jag behövde plats och frihet för hitta vidare i mitt liv. Att jag behövde vara ifred för att kunna växa. Tack för att du gav mig det jag behövde även om det måste ha gjort ont. Tack för att du lyssnade genom dina egna tårar och din egen sorg. Tack för att du visade din kärlek genom att låta mig växa på mitt eget sätt när jag blev stark nog att be dig om det som inte går att önska utan att såra. Om vi bara hade hunnit lite längre på våra slingrande vägar och att vi hade suttit här och bläddrat igenom alla bilder tillsammans och prata om allt, livet, universum och människan precis som om ingenting hade hänt.
Jag har väntat på att jag ska bli färdig för att kunna resa mig och gå vidare, men inser efter den tid som gått att det inte finns något att bli färdig ifrån – du är en del av mig. Du finns med mig och jag tänker på dig varje dag. Ibland med en bottenlös sorg och en oändlig saknad både av det som var och lika mycket det som inte kunde bli, men lika ofta med glädje och stolthet över den resa du gjort och det du gjort för mig, på ditt sätt. Att du har gjort allt du kan för att vi ska få det bättre och lite lättare än vad du har haft. På något sätt har du visat mig att läkandet också är ett växande, och du har verkligen gett mig en livets verktygslåda som även om den varit dåligt sorterad är fylld till bredden och nu kan jag själv bygga vidare, lite lättare tack vare dig.
Hade du varit här hade du rättat den här texten och fixat till mina grammatiska fel. Jag hade försvarat många och förklarat att jag gör dem med flit, för att det beskriver bättre det jag känner om det får vara lite vilt. Vi hade diskuterat och snöat in på någon språklig detalj och troligtvis glömt bort att vi menar ”jag älskar dig”. Det tog mig 43 år att förstå det på riktigt, och nu får jag lägga till det själv för du finns inte här att rätta det jag missat eller inte vågat skriva. Jag älskar dig, och det här gör ondare än ord kan beskriva, även om jag skulle bryta alla grammatiska regler som någonsin existerat.
Tack för allt du lärt mig. Tack för att du lärde dig själv att lyssna. Tack för att du förstod och för all din kärlek. Tack för att du visade mig att det går att fortsätta även om det är svårt eller väskan är dåligt packad. Tack för att du aldrig slutade försöka.
