Läser mitt senaste inlägg och känner att jag kan göra bättre ifrån mig. Inte att jag borde göra om det jag redan skrivit men däremot gå vidare och få ur mig något lite mera läsvärt. Jag är så trött på alla redovisande tillrättalagda duktiga ”självinsäljande” flöden vi pumpar ur oss för att få synas och höras, bekräftas och accepteras på det ena eller andra viset. Och hur jag än gör känner jag mig som en del i det för jag vill ju inte heller förlora mina chanser på nästa gig, och då blir det att jag till slut hellre sitter och håller käften i nåt hörn för att inte förvärra situationen ytterligare. Nej, det är totalt ointressant att läsa om du provkört en bil, eller hur lyckat ditt senaste gig varit. Gäsp. Jag vill höra om när det sket sig på riktigt, eller vad du verkligen tänkte precis innan eller efter du varit på ditt livs gig och varför det bara låser sig just när du får för dig att ”det här får jag inte fucka upp”. För ett tag sen var det väl mest publika människor som sysslade med att putsa ytan medialt men nu när hela mänskligheten har gjort sig själva till levande reklampelare för sin stil, sina åsikter och sin vardag så blir det smått absurt. Misstänker att informationsöverflödet kommer kunna bli lika stort som eller till och med ett med miljöhotet. Vi kommer till slut att sitta fast rent fysiskt i drivor av minneslagring utav alla roliga klipp på internet, ”det som hände sen kunde du aldrig gissa”-journalistik och bilder på vår mat. Så för att se till att inte bli alltför stor del av denna växande nedskräpning håller jag mig till detta lilla mer eller mindre hemliga hörn i den virtuella världen, om det är nån ursäkt, och försöker se till att hålla megabitsen nere.
Idag går jag på repeat. En utav baksidorna med att jobba på cirkus (vilket jag gör ibland även om jag febrilt helst vill lägga min identitet i ett annat fack). Efter en radda shower är det rätt oundvikligt att börja känna sig som nån maskin som egentligen bara står och replikerar sig själv och ser till att vara minst lika bra som gårdagens show. Perfekt och polerat, i synk med musiken och blinkningarna till publiken sitter där dom ska. Och blir det inte lika bra som det brukar, eller jag missar i nån liten timing-grej eller fumlar bort en boll så känner jag mig genast mindre nöjd fast att jag bestämde mig redan när jag var tolv att det inte är det ARTISTERI handlar om. Egentligen är det väl bara mig själv jag kan skylla, eller oss artister för att hålla fast vid det formatet. Eller möjligtvis showproducenterna. Eller kanske publiken som blivit lika intränade på att se underhållning i ett visst forum på ett visst sätt. Det är väl egentligen likadant i många olika sektioner av underhållningsvärlden. All kommunikation handlar ju om överenskommelse för att det ska fungera. Man kommer överens om ett språk, eller ett sätt att göra någonting på och alla inblandade är ju delaktiga. Det är väl där min uttråkade hjärna får lust att göra tvärtom och röra om i grytan istället. Men jag har ju kanske betalt för att vara här, eller skrivit på ett avtal om vad som ska levereras, nu är jag plötsligen en PRODUKT och då finns det ju en innehållsdeklaration som innehållet måste stämma med. Självcensuren är igång och jag vingklipper mig själv. Suck.
Nu låter det kanske värre än det egentligen är. Har rätt kul här även om jag börjar bli känslomässigt färdig med denna omgång. Det var mest kul de första kvällarna när allt kändes lite nytt ändå. Nu en bit in blir jag uttråkad och får tid att fundera. Om VARFÖR man gör någonting; hur det man drömt om hela sitt liv kan ändra form över åren i påverkan av andra och omvärlden men också den egna utvecklingen. För mig handlar det nog om en manisk sida som behöver vara sysselsatt med att lära sig smått omöjliga uppgifter som tar år att träna in, och att denna sida samtidigt krockar med en vildsint rastlöshet som inte har någon som helst lust att stå och vara duktig och leverera samma konster kväll efter kväll. Den sidan av mig som ser varje dag som ett ÄVENTYR och vill skapa och utforska och gå där det inte gåtts förut. En klurig kombo som kanske kräver sitt eget forum? Eller är det bara så enkelt att man (=jag i det här fallet) kan ta steget ut och bara vara den jag är på de scener jag ges? Det bara kliar i fingrarna på min vildhjärna samtidigt som min mera civiliserade sida som har för sig att vi (dvs jag) har något att förlora håller i tyglarna för full kraft i rädsla för att, ja.. vadå? Förlora det jag byggt upp? Är det så mycket att hålla fast i? Ja, men det är ju det jag har och det jag lever på, uppenbarligen. Jag ÄR någon. Jag är VIKTIG.
Det är en väldigt sliten klyscha det här med att stå i vägen för sig själv, men ibland får jag en glimt över vilket enormt potential jag har bakom det ”lyckade”, färdigpaketerade, de landvinningar jag redan har som jag ändå redan kan utan och innan och som publiken snart är ifatt mig med dessutom. En illusion eller dröm kanske den där potentialen, tills man gör något av det. Men en ganska skön kick ändå även om den är tillfällig; att känna ”om jag bara lyfter på det här kastrullocket…”
Vad är det att vara konstnär egentligen? Jag får en bild av någon som tar ett steg till, som vinkar och säger ”här borta kan man också stå”. Wow, det visste vi inte förut. Att DET var möjligt! Hittade en video på nätet med någon som försökte kopiera det nummer jag lagt 15 år på att skapa. Tragiskt. Att vilja ta genvägen att ta någon annans dröm och försöka efterlikna den istället för att upptäcka sin egen. Borde jag skriva till kopiatören och varna om hans väntande menlösa framtid, eller borde jag bara släppa greppet och göra något nytt istället. Både och kanske. Att INSPIRERA känns också som en uttjänt klyscha men om man tänker efter vad det verkligen betyder är det nog inte så dumt att sysselsätta sig med om man har möjligheten eller bara måste för den man är.
Idag var jag i skogen. Ibland säger universum hej och överrumplar. Det hade precis regnat och luften var så frisk att det kändes som om det var första gången jag andades någonsin. Borde kanske ta och instagramma detta vackra ögonblick ändå så ni får se hur lycklig jag är?
