Kika in bakom kulisserna – Här finns uppdateringar om vad som är på G på turné och hemma i studion. Repetitioner, förberedelser, konstruktion med mera!
Prenumerera på vårt nyhetsmail genom att anmäla din mailadress här:
[mc4wp_form id=”2346″]
Kika in bakom kulisserna – Här finns uppdateringar om vad som är på G på turné och hemma i studion. Repetitioner, förberedelser, konstruktion med mera!
Prenumerera på vårt nyhetsmail genom att anmäla din mailadress här:
[mc4wp_form id=”2346″]
Idag har det gått ett år. Jag har försökt skriva så många gånger redan men det verkar aldrig finnas tid. Det är så mycket annat som måste fixas. Kolla mailen. Dammsuga. Gå ut med soporna. Sen kom fars dag. Det var fortfarande så mycket annat som jag måste göra. Din födelsedag kom och passerade men det gjorde fortfarande för ont. Jag tror aldrig att mitt hem har varit renare förut.
Det är fortfarande svårt att hitta orden. Det kommer mest bara tårar när jag försöker, det blir för mycket och allt vill ut på en gång. Det som ändå letar sig igenom en storm av känslor är ett enda stort TACK.
I mina starkare stunder kan jag förklara och berätta bättre. Jag kan till och med se hur vacker sagan är och att den inte kunde fått ett bättre slut. Men det är livet, det verkliga livet där saker och ting gör ont och känns på riktigt. Där lastbilar är hårda och människor är mjuka. Till och med om man har varit tuff och modig hela sitt liv.
Vi tar farväl vid kistan och det hjälper för att förstå att du inte är kvar. Ryggen bruten på flera ställen och andra skador som gör att jag tänker att det måste ha gått fort. Din hand är kall och det är svårt att känna igen dig fast att jag vet att det var du. Kanske hann du förstå när lastbilen plötsligt dök upp där bakom kurvan. Vägen var smal och det fanns inte plats för ett sådant möte. Men kanske hann du ändå förstå.
Nu kommer det bara tårar. Var kan jag ens börja, eller ännu hellre fortsätta? Allt är ändå bara en massa ord. Det finns ingen som jag har varit mera arg på, eller mer rädd för. Att växa upp med dig var inte lätt. Men det finns heller ingen som jag förstår djupare. Som har lärt mig mer. Som har försökt mer trots sitt eget trasiga bagage.
Det fanns inte längre något golv kvar när polisen kom för att berätta. Det som kunde ha ha hänt tusen gånger förut borde inte göra mig förvånad, men hur förbereder man sig för sånt som är för stort för att bära?
På väg från din bäste vän på en slingrande tur genom bokskogarna i vårsolen. På väg till din nya kärlek 83 år bort från det krig du föddes rakt in i. Sista gången vi sågs bytte vi vinglasen till vanliga för att du hade fått såna darrningar i händerna. Du berättade att du tänkte sälja motorcykeln som börjat kännas för stor och tung, för att köpa en lite mindre som var lättare att hantera. Ett första tecken på att takten som alltid varit så svår att gå ikapp med kanske höll på att lugna sig. Du som aldrig behövt någon hjälp, som alltid varit många kliv före. Inte långt därefter var den motorcykeln inte längre i ett säljbart skick och heller ingenting som någonsin går att reparera.
Så osentimentalt förberedande sin egen sorti. Alla hundratusentals bilder noga sorterade i mappar på datorn. Negativen lika prydligt ordnade i lådor. Allting noggrant uppmärkt och genomgått. Vi syskon kliver tillsammans in i ditt hem för att läsa dina sista önskningar och det är som att höra dig läsa högt för oss i fåtöljen bredvid. Praktiska förmaningar i skämtsam men allvarlig ton om hur arvet är roten till det onda i vårt samhälle blandas med poetiska beskrivningar i stil med ”som ett löv faller från sin gren, så vill jag också att ni sprider mig någonstans”. Den moderna och byråkratiska världen vill ha tydligare direktiv än så men vi hittar en fin plats till slut som vi tycker ger den friheten du önskar och ändå befinner sig inom civilisationens ramar, med ett behörigt avstånd från alltför religiösa symboler precis som din röst i fåtöljen beskrivit det.
En livsstädning som kom långt men inte blev klar, en livsberättelse som aldrig fick skrivas färdigt. Du må ha hunnit bli 83, men med en nyfikenhet, hunger, livsenergi och frågor kring livet som om du nyss fyllt 17. Precis när du äntligen börjat hitta en harmoni från det krig som fortsatt härja i ditt hjärta, då gör det bara så obeskrivligt ont att du plötsligt inte längre får vara med.
Vi får följa med till krematoriet. Allt är så starkt och nästan overkligt verkligt. Det tar längre tid än vad jag trott, vår sista stund med dig i den form när du fanns och jag vill inte att du ska försvinna någonsin. Vår pappa blir till aska där inne i ugnen. Vi sitter med dig hela tiden tills det är över. Min syster ligger tryckt mot glaset in till rummet där du brinner, så nära som det går. Det är vår allra sista bastu och vi sitter tysta tillsammans och känner hettan. Jag tror att det tar ett par timmar, eller kanske en evighet. Alla minnen, känslor. En del av mig brinner upp med dig. Saker som sagts och lika mycket som aldrig sas. Ett helt liv löses upp i flammorna framför oss. När vi kommer ut är det fortfarande ljust. Så vackert och grönskande som om det var vilken dag som helst. Du är fri.
Om det vore en saga hade jag inte kunnat tänka mig ett vackrare slut. Fortfarande stark, i stunden lycklig och på väg. Precis som på film! Det hjälper att tänka att en så svart-vit färgstark människa som du slapp ett slut i gråzonen, och istället försvann iväg på den motorcykel han älskade.
Jag sitter här med din hårddisk full av bilder och minnen som jag minns och ännu flera som jag hade glömt. Det känns så ofta som om du sitter här bredvid mig. Nu när det inte längre går är det allt jag vill. Tack för att du förstod när jag sa att jag behövde plats och frihet för hitta vidare i mitt liv. Att jag behövde vara ifred för att kunna växa. Tack för att du gav mig det jag behövde även om det måste ha gjort ont. Tack för att du lyssnade genom dina egna tårar och din egen sorg. Tack för att du visade din kärlek genom att låta mig växa på mitt eget sätt när jag blev stark nog att be dig om det som inte går att önska utan att såra. Om vi bara hade hunnit lite längre på våra slingrande vägar och att vi hade suttit här och bläddrat igenom alla bilder tillsammans och prata om allt, livet, universum och människan precis som om ingenting hade hänt.
Jag har väntat på att jag ska bli färdig för att kunna resa mig och gå vidare, men inser efter den tid som gått att det inte finns något att bli färdig ifrån – du är en del av mig. Du finns med mig och jag tänker på dig varje dag. Ibland med en bottenlös sorg och en oändlig saknad både av det som var och lika mycket det som inte kunde bli, men lika ofta med glädje och stolthet över den resa du gjort och det du gjort för mig, på ditt sätt. Att du har gjort allt du kan för att vi ska få det bättre och lite lättare än vad du har haft. På något sätt har du visat mig att läkandet också är ett växande, och du har verkligen gett mig en livets verktygslåda som även om den varit dåligt sorterad är fylld till bredden och nu kan jag själv bygga vidare, lite lättare tack vare dig.
Hade du varit här hade du rättat den här texten och fixat till mina grammatiska fel. Jag hade försvarat många och förklarat att jag gör dem med flit, för att det beskriver bättre det jag känner om det får vara lite vilt. Vi hade diskuterat och snöat in på någon språklig detalj och troligtvis glömt bort att vi menar ”jag älskar dig”. Det tog mig 43 år att förstå det på riktigt, och nu får jag lägga till det själv för du finns inte här att rätta det jag missat eller inte vågat skriva. Jag älskar dig, och det här gör ondare än ord kan beskriva, även om jag skulle bryta alla grammatiska regler som någonsin existerat.
Tack för allt du lärt mig. Tack för att du lärde dig själv att lyssna. Tack för att du förstod och för all din kärlek. Tack för att du visade mig att det går att fortsätta även om det är svårt eller väskan är dåligt packad. Tack för att du aldrig slutade försöka.
Känns smått overkligt att branschen faktiskt verkar vara på väg att vakna upp igen! Plötsligen har det börjat droppa in lite förfrågningar om föreställningar både här i Sverige och utomlands. Känns som om det kan vara läge att kamma sig och packa väskan! (eller åtminstone börja kolla var den är haha!)
Första giget som är spikat är här på hemmaplan, på Tibble teater i Täby där vi var med GLITCH precis för pandemin. Den här gången åker jag dit med UNPLUGGED. Ska bli så kul att komma tillbaka! Kom ni också, biljetter finns här: https://nortic.se/dagny/event/33576 och dom är BILLIGA!
Tack, tack och åter tusen TACK till alla er som kom och såg GLITCH nu helgen! Och tack för alla fina meddelanden och stående ovationer! Så glad att ni alla ville ta er till Tibble teater för att fylla huset och lyfta taket med oss!
…men vilken galen vecka! Först skador, sen dunderförkylningar in i det sista och sedan allvarligt elektriskt fel i huset under första föreställningen som fick hela vår rigg att spöka och både ljus och ljud att slockna mitt i allt. Allt hade kunnat gå sönder och varit över när det precis dragit igång!
Sällan har jag känt mig så nere före räkning som före showstart i lördags. Att exakt då tvingas deala med problem som ligger utanför det rimliga när det visar sig att någon (ingen nämnd ingen glömd) levererat trasig kraftströmskabel till teatern, vilket gör att all el plötsligt spårar ur helt precis i början av showen. Länge sedan bägge hjärnhalvorna jobbat på sånt högtryck simultant! Att stå i totalt mörker och hålla ihop skeppet och trovärdigheten i storyn för en ovetande publik samtidigt som andra hjärnhalvan går igenom alla tänkbara praktiska scenarios/risker/fel och hur vi ska lösa det. Det som värmde mest just där och då var att se Per Moneeo och Marcus Björn från vårt team fara fram som två tornados i mörkret och dra ut varenda kabel och felsöka minsta vrå och skrymsle för att hitta och lösa problemet. Något som var långt utanför deras arbetsområde och vad som rimligtvis kunde förväntas av dem – Det hade varit fullt normalt att kasta in handduken och avbryta föreställningen men på något sätt svetsade det ihop oss än mer än förut och vi fick en chans att verkligen visa vad vi går för när det gäller. Jag är så otroligt stolt, glad och tacksam att just dessa människor valt att ställa sig vid min sida för att skapa upplevelsen GLITCH. Visst fick dramaturgin och rytmen i föreställningen en helt annan båge än vi tänkt oss den kvällen – men att en 10 minuter lång blackout på all el inte kunde stjälpa oss känns större än att det blev en konstnärlig avstickare. Många i publiken verkade knappt ha förstått att det pågick något verkligt allvarligt fel, och vissa kom t o m fram och berättade att dom verkligen gillade den där monologen i mörkret utan vare sig ljud eller ljus. Andra sa att dom tyckte att det var en häftig effekt med allt ljus som fladdrade och att ljudet försvann. Så galet och underbart att verkligheten kan komma och ta över en stund även om jag inte skulle önska någon just den kallduschen vi gick igenom… Uppfriskande minst sagt! 😀
Var kommer all styrka ifrån när man verkligen behöver den? Vår regissör/mentor Stephen Rapaport brukar säga “take no hostages” och det har satt sig i ryggraden på hela det här projektet. Att leverera mot alla odds oavsett vad. Det finns bara en väg och det är framåt. Att släppa taget och lita på att det finns något större än det vi någonsin kommer kunna tänka oss om vi bara kan kliva ur vägen för oss själva. Kan låta klyschigt men just nu är det fan sant.
Söndagens föreställning löpte på perfekt efter att vi spenderat natten med att ersätta den felaktiga kabeln och felsöka all vår utrustning för att se till att ingenting vitalt hade gått sönder. Det kändes nästan som att stå bredvid och se showen utspela sig av sig själv. Kanske var det på grund av trötthet, eller så var det bara helt enkelt så att GLITCH har växt till en ny nivå sedan sist. Jag hoppas verkligen att de lösa trådarna om turné 2020 blir verklighet… det vore fantastiskt att få uppleva vart det här tar vägen nästa gång!
Ett extremt stort tack för den här resan – även om det “bara” var till Täby den här gången så känns det alltid stort att åka ut på äventyr med er: Per Moneeo, Marcus Björn och Anthony Cooks! Och tack Stephen Rappport för allt liv du blåst in i monstret GLITCH. Ser redan fram emot att få dela båt med er alla snart igen!
Ett stort tack till Margreth Elfström på Tibble teater/Täby kommun för ett otroligt fint och bra arrangörskap och för att du vågade visa oss att publiken är redo!
..och tack igen alla ni som valde att vara vittnen till en utav de galnaste GLITCH-resorna hittills. Over and out!
Publikröster:
…Jag ville bara ge dig ett enormt stort tack för showen i lördags. Det var något av det bästa jag har sett…
Förväntade mig att bli mind blown av tekniska skills, vilket jag blev, men jag blev dessutom tagen igenom en emotional rollercoaster – jag har aldrig sett något liknande.
Återigen, tack för ett otroligt uppträdande!
—————
Jag vill bara ge dig ett stort och varmt tack för din föreställning i söndags.
Den var hypnotisk, suggestiv, tankeväckande och så klart oerhört imponerande ur ett simultankapacitetsperspektiv.
Din dans med lamporna var som en nedstigning i mitt eget inre, fullt av mörker och ljus.
Alla vi hade med sig något från föreställningen och jag var oförberedd och glad över att den var så filosofisk.
—————
Stort tack för en riktigt bra föreställning. Men mest imponerad var hur du hanterade mörkret.
—————
Så fantastiskt att få se dig in action 🙏🏻 Du är en världsstjärna!
—————
– TUSEN TACK!💖💖💖
WOOAW, Det var en Fantastisk Färgsprakande Föreställning❣️
💛🔥💚💥💜
Du slutar aldrig att förvåna en 🙃
—————
What I love the most is the stuff in between. The things that happen almost by themselves. While moving from A to B. Where all of a sudden, if you keep the door open for it, there is something unexpected to find. If we are not too busy with our own preoccupation of what is going on, a lot of other things are also going on.
I re-listened to an interview with Rob Torres this Summer, and one of the ideas he talked about is still lingering with me. It has almost become a mantra or a specific focus: Remember to not be afraid of the silence. Embrace it. To stay open and welcome whatever is just there by itself and has its own life. All you need to do is to be aware, to listen, and to give it space. Scary in a way, but also very exciting!
Leonard Cohen wrote a song about it:
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in
Sums it up pretty well, yes?!
This photo is a happy memory for me, that made me think about these things – it’s from a really wonderful evening in Helsingör during this year’s tour. One of those shows where everything is just nice; and plenty of room for play. Where the performance becomes so much more than what you could ever plan or prepare in advance. I guess a photo is not much, but it makes me smile because I can see the crack.
Photo: Karsten Piper
Var med i Rockhyllans podcast förra veckan. Visste inte att jag skulle tycka att det var så sinnesjukt kul att göra radio! Gick och småskrattade hela vägen hem efteråt. Kanske är det pga av en växande mental tourettes så fort en mikrofon hamnar framför näsan – plötsligt känns alla förbjudna tankar så oerhört intressanta och roliga. Tror jag höll mig i skinnet någorlunda denna gång men fick stor lust lust att prova vingarna igen. Radioformatet är bara så fantastiskt på något sätt. Inser att det mesta jag gör om jag har lite ledig tid faktiskt är att lyssna på podcasts och det är ofta galet inspirerande och härligt att kliva in i någon annans värld för en stund. Heta tips är t ex This American life (Ira Glass) och Radio Lab. Kolla t ex in Radio Labs tribute till Joe Frank. Så bra!
Det har gått ett par månader sedan hundratals reagerade på den skeva historieskrivningen i en kartläggning som Kulturrådet gjort om cirkusbranschen. Förutom ATT den blivit så sned kan det även vara värt att fundera på HUR den kan ha blivit det. Det verkar ju ändå tydligt att Kulturrådet vill stötta hela branschen och möjliggöra stabil mångfald. Kanske har informationen som nått fram till dem trots allt inte varit så komplett eller balanserad?
Kartläggningen kom till tack vare en skrivelse från Cirkus Cirkör, Subtopia och intresseföreningen Manegen m fl till Kulturdepartementet som i sin tur gav uppdraget till Kulturrådet. Fantastiskt intiativ! Tyvärr började arbetet i slutna samtal där inga artister eller showproducenter (förutom Cirkör) var inbjudna och inte heller välkomna. En mer offentlig hållning där man bjöd in artister osv kom först efter att fria aktörer själva började sprida info för att visa vad som gjordes i kulisserna. Om staten ska ha en rimlig chans att stödja mångfalden på rätt sätt blir det väl extra viktigt att ha en bred och någorlunda neutral bild av verkligheten? Att höra så många som möjligt med olika vinklar (geografiskt, inriktning, målgrupp, arbetssituation mm). Att få med HELA branschen, inte bara de som sitter närmast makten och medlen.
Företaget Cirkör måste naturligtvis få representera sig själva och sin egen verksamhet i en undersökning och kan därför omöjligen agera språkrör för andra vare sig de vill eller inte. Det som skulle kunnat fungera som ett bättre ombud är föreningen Manegen som startades 2008 med just det syftet. I kartläggningen omnämns Manegen som branschorganisation, men stämmer det överens med verkligheten när bredden på branschen inte finns representerad? Ordet gräsrotsorganisation används också på föreningens hemsida men rimmar det med att man inte har kontakt med det “gräsrötterna” uttrycker och blir förvånade när reaktioner kommer? Kanske är det inte så konstigt att Kulturrådets kartläggning haltar om den som sitter närmast för att informera saknar grundning hos dem man vill representera?
Manegens styrelse består till stora delar av medlemmar direkt kopplade till Cirkör. (Vice VD, tidigare anställda, artister, samt direkta samarbetspartners). Bra med starka medlemmar i en lobbyorganisation, men risken för att fokuset blir enkelriktat är stor. Det kan också leda till det som många i branschen felaktigt upplever – att Manegen är Cirkörs förening. Hur ska en trygg dialog kunna hållas om man som medlem upplever att det medför en risk att föra sin talan? Om det känns farligt eller lönlöst att uttrycka sig? De som jobbar aktivt inom föreningen får en tung uppförsbacke som vi borde kunna bli av med. Kan vi ändra hur det ser ut så att det istället blir mer neutralt, brett och inkluderande? Det är allas ansvar och det hjälper inte att skylla på någon annan eller vänta på att andra ska föra talan.
Många från mindre orter har gått ur föreningen och aktörer med annan inriktning än nycirkus har känt sig undanskuffade och lämnat sina poster. Flera stora aktörer har aldrig ens gått med. Förtroendet för Manegen som branschrepresentant är lågt och majoriteten känner sig inte representerade. Det måste ändras om vi ska komma framåt.
Att Manegen och Cirkör har skapat möjlighet att erbjuda artister gratis träningstid i Cirkörs lokaler mot att man blir medlem har löst mångas träningsbehov, men har samtidigt lett till en medlemsbas som inte representerar bredden och som heller inte är särskilt aktiva medlemmar i övrigt. Risken blir att folk lånar ut sin röst mot att få någonstans att träna. Kanske vore det sundare om träningsmöjligheter istället spreds på andra aktörer och på så vis samtidigt öppnade för bredare möjligheter, arbetstillfällen, samarbeten mm? Då skulle det på samma gång hjälpa Manegen ett steg närmare neutralitet och bredare förankring i branschen.
Manegen har bjudit in till möte i och med att så många blivit upprörda över kartläggningen. Med ett första getöga ser det ut som en sund reaktion, men vid närmare eftertanke väcks ett par funderingar. Om Manegen är en gräsrotsorganisation, varför ställer man sig inte bakom medlemmarnas och branschens utbredda önskemål om att kartläggningen behöver göras om/dementeras/kritiseras? Varför ställer man sig återigen tvärtom bakom kartläggningen? Varför är Manegens reaktion inte tydligt välkomnande och positiv till att så många nu valt att uttrycka och engagera sig – det är väl fantastiskt och bra?
Sedan alla skrivit på Facebook mm har det i princip varit tyst från officiella håll. Det enda gensvaret hittills på den massiva önskan att hela branschen vill bli hörd/inkluderad är att det skulle handla om otacksamhet gentemot Cirkör. Det har ingenting med det att göra och det borde framgå av det som folk uttrycker nu och har pratat om i flera år. Det handlar om hela vår bransch och inte ett enskilt företag! Samtida cirkus är ett stort begrepp som inte kan smalnas av till enbart en typ av uttryck och begränsas till de som redan innefattas i bidragsapparaten. Då dör mångfalden och det som är kärnan i konsten.
Det handlar om att ha en riktig historieskrivning och att se över hur vi ska lösa den obalanserade konkurrensen. Här är staten inblandad och om beslutsfattare ges en felaktig bild riskerar vi att staten blir del i att knäcka den mångfald man egentligen vill stötta.
Manegen håller möte nu på tisdag kl 18.00 (Stora Nygatan 33 i Gamla stan i Stockholm). Kan ni inte ta er dit så maila in era funderingar. Känner ni inte att ni vågar säga vad ni tycker så uttryck åtminstone det/föreslå anonymitetskanaler (som många redan har efterfrågat). Även om det är på plats att vara kritisk så är dörren för verklig dialog äntligen öppen för första gången på mycket länge. Kanske kan vi tillsammans hitta en väg att bygga upp en styrelse och medlemsbas med bredare förankring i branschen? Kan vi göra något för att få tillbaka förtroendet för Manegen hos de som gett upp? Eller hitta en helt ny väg framåt?
Kanske är det än mer aktuellt att skriva direkt till Kulturdepartementet också – Något som kortfattat ger en kompletterande kommentar och konstruktiv framåtblick? Det minsta vi kan begära är väl ändå att det får fortsätta förbli tydligt att det här handlar om historieskrivningen, konkurrenssituationen och fördelningspolitiken och ingenting annat?
Anmäl er till mötet på: info@manegen.org. Maila era sypunkter, frågor och idéer till styrelse@manegen.org oavsett om ni kommer på mötet eller inte.
Lite linlägg och kommentarer som fortsatt är högst aktuella:
https://www.facebook.com/johanwellton/posts/10155509562417670
https://www.facebook.com/wille.christiani/posts/10155371560146848
https://www.facebook.com/wille.christiani/posts/10155297586186848
Manegens inbjudan till mötet:
http://manegen.org/om-oss/styrelse/manegens-styrelse-om-kulturradets-rapport-och-paminnelse-om-medlemsmote-6-februari/
Kanske borde jag censurera mig. Samtidigt känner jag att rädslan inte får styra om saker ska bli bättre. Statens kulturråd har nyligen publicerat ett dokument för att kartlägga den samtida cirkusen i Sverige. Av branschens alla aktörer är det i princip enbart ett företag som beskrivs på riktigt medan alla andra minimeras till nästan ingenting.
Rubriken “Mer cirkus på svenska scener” blir tandlös när det ges en bild att det bara finns ett företag värt att prata fördjupande om. Företaget Cirkus Cirkör nämns totalt 137 gånger och på ett sätt att det ser mer ut som en reklambroschyr än en kartläggning. Med få undantag nämns andra en gång eller inte alls – och då enbart som exempel på något annat och ihopslagna inom parentes. Inte heller någon av alla artister som byggt Cirkörs varumärke nämns i koppling till det. Om ett företag får dominera texten borde väl åtminstone medskaparna nämnas? Om företaget dessutom valt att enbart hyra in artister vid behov är det väl extra viktigt att förtydliga så att inte en felaktig bild uppstår?
Grupper på annan ort än Stockholm nämns knappt trots all verksamhet som pågår parallellt med att medlen fördelas löjligt ojämnt. Teatro Bao som jobbar med en av den samtida cirkusens största, James Thiérrée, sedan 15 år nämns inte. Nordcirkus utanför Åre, Isak Lindbergs teater i Borrby, Varieté Hablingbo på Gotland och Vrickade Teatern utanför Vara m fl är inte heller med. Burnt out Punks som i 20 år drivit stora projekt utan bidrag nämns en gång. Cirkus Le Fou ges ingen plats ens med sin stora satsning på cirkusskola. Var är Wes Peden som av många räknas som den största influensen i världen inom modern jonglering? Henrik Agger? Siri Hamari? Aino Ihanainen? Jan Unestam? Exemplen på artister, kompanier, nätverk och projekt som utelämnats till förmån för att ge plats åt ett enda företag och dess ledare som enda namngivna skapare är så många att jag kan fortsätta hela dagen. Varför har det missats fast att vi är så många som har hört av oss för att hjälpa till att få fram en helhetsbild?
Varför beskrivs Cirkusgymnasiet i Gävle och de andra skolornas mångåriga arbete knappt alls när så många har sina rötter där? Det är också förvånande att kartläggningen inte ifrågasätter att de enda skolorna som snart finns kvar har direkt koppling till ett företag. Hur ska det fungera utan att ett egenintresse styr? Om utbildningarna dessutom genererar fler artister än företaget kan anställa när möjligheterna att skapa andra plattformar är så små? Hur ska vi undvika att artister till slut går med på vad som helst bara de får vara med?
Många får lapa i sig en ojämn konkurrens oavsett bransch, men det blir illa om ett företag ges fördelar med statens hjälp under parollen att det främjar alla. Så länge systemet kring bidrag bygger på att aktörerna ska kunna visa upp historik – hur ska vi då någonsin nå balans om det majoriteten skapar ignoreras?
I kartläggningen står det att de som upplever en sned konkurrens har missförstått situationen eftersom Cirkör får bidrag från en egen pott. Det är just den gräddfilen som är problemet när vi i verkligheten konkurrerar om samma utrymme. Det är inte så konstigt om detta företag blir det som driver skola, residenser och träningsmöjligheter, innehar lokalerna, leder eventmarknaden, har första tjing på teatrarna mm och syns mest i media samtidigt som andra får lägga ner eller minimera sin verksamhet. Är det att främja mångfald?
Det står att Cirkör har blivit lika med nycirkus och att vi andra eventuellt inte motsvarar arrangörernas förväntningar. Hur går det ihop med att så många kompanier och artister är så efterfrågade internationellt och vinner prestigefyllda priser överallt? Det finns många exempel där de alternativa satsningarnas genomslagskraft är stark i form av reaktioner från publik, recensenter och hos arrangörer men det mer etablerade blir det som bokas i slutänden. Inget konstigt i sig, men borde inte det vara viktigare att belysa än att ge en felaktig bild av kvalitetsskillnad?
Precis som med artisterna som skapade något banbrytande och populärt med föreställningen UNDERMÄN, men till slut sålde sin produktion till Cirkör för att få turnera. Det finns många exempel där den verkliga avsändaren egentligen är någon annan, men det större företaget lätt kan sätta sin stämpel på andras arbete och på så vis redovisa än mer verksamhet och ytterligare stärka sin särställning. Det decimerar oss “övriga” i branschen till att bli en gottepåse att plocka ur och som utarmar för alla. Det är DET som är problemet, inte avsaknad av kvalitet hos “oss andra”.
Att så många professionella artister och kreatörer lämnar landet, byter jobb eller blir pedagoger är konsekvenserna. Med en utav landets dyraste utbildningar och massvis av aktörer som inte ges utrymme blir det en enorm förlust i alla led. För oss som skapar, för publiken som skulle kunna få uppleva och för staten m fl som bidrar ekonomiskt och politiskt. Med all denna potential skulle vi kunna se en helt annan bransch om vi bara vågade göra förändringar så att det skapas andrum och mångfald igen.
Självklart behövs det mer än att skriva här, men att prata öppet och dela med oss är en början. Kanske borde vi tillsammans vända oss direkt till Kulturdepartementet? Det minsta vi kan begära är väl ändå att bli inkluderade i vår egen historia?
4 years ago on this day we took the step from miniature model to large scale beast and started tweaking what was to become the biggest wave pendulum in the world. …and we’re still tweaking! 😀
If our backers only would have known how far away from the promised result we were the first time we tested it… To be honest it really looked like shit and nothing worked. It is a hard call to make to pick up the phone after years of work and say: “We blew your money and it all went down the toilet. Sorry” Instead, we kept pushing and after another 6 months and a constant covering of what seemed to be never ending and (VERY high) unexpected additional costs, she was there in all her beauty. Like she had never done anything else. I remember crying the first time we released her and the wave appeared with a perfect shape, with the music and the lights turned on. It was all in sync and it looked so natural, almost like there would be no other option for it than to do just that exact thing that it was designed for. To reveal the mathematics of nature and perform it’s hypnotizing dance. I was swept away by it’s grace. I knew that it would be a beautiful thing, but to be standing just underneath it and watch it happen, all by itself was so much more on a deeper level than I could ever have imagined. At that moment it felt worth so much more than all the effort that had gone into creating it, even though on the paper or in a budget it would have looked horribly wrong. I am so glad I didn’t know about that before I got started – that way I would never have gotten down that rabbit hole.
I guess that is the dilemma with how the bureaucratic structure looks when you create art. Everybody wants to know what the finished result will be before you even get started. And how much it will cost. And for whom it will be performed, the target group. For how many? For how long? And what will the message be? The thing is; art needs to be wild. Without restrains it can lead us to somewhere we haven’t been before. That is when it can blow us away for real and jolt our hearts. We need to allow it to go into the dark, unknown. Art needs to get lost and if it ever comes back it will tell us the story.
I have been away from everything for almost 7 months. Thinking lately that I would soon pop up in some spectacular way and surprise you all perhaps topped up with some amazing insights about life and so on to share with you, blending in perfectly with everyone shutting down Facebook etc for a while only to come back to tell everyone else to get offline. To my own surprise, that won’t happen. One part of me feels like not popping up at all, even. What an anticlimax! Feels like performing only the first half of a magic trick. “As you can clearly see for yourselves, Ladies and gentlemen, the rabbit’s head is now completely chopped off!” *Applause* “Thank you!” *End of trick* One big part of me tells me to go further into the bush, not stopping at avoiding social media and holding back the urge of uploading all of those beautiful moments I’ve had on my soul searching escapades. (Luckily; most of those moments I don’t have photos of anyway since I didn’t bring any phone/camera – which helps me from putting another filter on them just to make sure they really show how wonderful my life truly is. And ohhhh how many great #nofilter #butyesfilter photo opportunities I’ve spoiled here…)
Just to confuse things , here are a few random photos that doesn’t explain much:
I did some things while I was away. Especially; I started focusing on feeling good and listening inwards. Long walks where there are less or no people. Sitting in silence (I think it’s called something but I just call it sitting in silence). Healthy food. No TV and so on. I went to a lot of physio therapy – not only for my most recently operated wrist but for the whole body. (5th wrist operation so far this February, yay!) Already up to more than 50 physio treatments and it is the best thing I’ve ever done, treating the whole body to release old stress etc. Sort of like an overhaul for a car but for a human. Checked up on my damaged eye and some other things too while I had the time. Still no treatment for a broken retina, waiting for science and medicine to catch up with me.
It does not feel like this is some kind of break and then back to normal; this IS the new normal. (To take care of myself and make health my first priority… Eureka, I’ve invented the wheel haha!) Here we go, I cant stop this one from coming even though I really want you all to make your own decisions etc bla bla: (as if there ever was a free will anyway…!) I think everybody should do one. I am talking about the overhaul-thing. Not just a break. Change. I mean, throw out all the stuff that you don’t like or even hurts you, keep/invite the stuff you like and makes you grow. I realize this is exactly what my latest 4 years as an artist has been all about, to create art from a very honest core and make it matter while making GLITCH together with Stephen Rappaport as the director and mentor. Now I have gathered the guts to take this step in my personal life too, and it is maybe the best thing that I have done. I am learning to breathe again.
I guess most of you won’t read this far and I sort of like that in some weird way. Probably I am writing this for myself first of all anyway, to put down in words what I am up to as a reminder or so. Perhaps it is just me and one more creepy stalker left at the end of this text? Yes, you guessed it; that could be YOU still reading this! The lucky creep! (I am only kidding, don’t be offended …creep <3) After all, some people actually asked where the heck I was and how I am. It makes me happy! Didn’t mean to upset anyone, just had to be silent for a while. So here is my update: I am here and I am fine. If you have my number, I might even answer the phone from now on. There has been some sand/dust locking the phone in mute but now it’s working again. Managed to get it off today with some strong spray that not only fixed the mute-button-problem but also blurred the whole screen permanently so I can’t see who’s calling anymore. (Yes; thats your cue, creep! 😉 ) Actually, there has been a lot of sand in all of my things since I learnt kite surfing. Feels good knowing I can start a sand importing business anytime without too much additional effort than just emptying my pockets, wallet and underwear if I ever get tired of my current job.
Talking about my current job; I would love to start doing it again some day soon. I love doing my show GLITCH (Link here) and I would love to do more stuff like that. As long as I get to be me I could even consider to do some juggling also. The calendar is as white as snow and I have only just now started thinking that it would be fun to fill it with some nice adventures. I have around 9 zillion unread e-mails in my inbox (sorry!). Send me something new before I get lost in what’s already there (probably mostly spam anyway but it makes me feel important). I would be really happy if you give me a call if you have something that fits my profile! (Read above, the stuff about being me). And to be honest; it sort of freaks me out that I let that calendar become completely empty without doing anything about it. Guess it was needed to clear my mind. Anyway; I am ready to rumble, I think.
On a side note; I built a bar this Summer. It is the one in the top picture. I like making stuff. Let me know if you want me to make stuff. I can drive a heavy truck too and I know some stuff about rigging. (I have a book about it also).
Funnily enough I already got a new job while being busy not doing my old one. Believe it or not; as a business coach! Time management and how to be effective. Talk about a blind leading a blind! 😀 (Which is a concept I whole heartedly believe in. If that got you on the hook; check this one out too.) The only problem so far is that my client never shows up for our meetings. If you want to see me on stage before I get to far into the woods doing something completely different, this is a good time to seize me. Looks like there is a chance I could become popular in new and slightly unexpected ways.
Except from all this; If I could force you all to do one thing (Which I of course can’t so don’t worry, I have no such power at all. I’m the guy who hid under a rock for 7 months ready to lose it all so take it easy). Except from being nice not only to the cute animals I would have you read the book Sapiens. I don’t want to have a serious conversation with anyone of you until you have gotten at least a few chapters in. (This again only me trying to sound important and I would never be able to withhold that anyway) But seriously, I believe a good book recommendation every now and then doesn’t hurt. Feel free to give yours to me; I’ve finished my one book after 7 months and have noticed that I have started reading on the back of food packages again so good suggestions are more than welcome!
So finally, I have done an update telling you/myself all or perhaps nothing of what I have been up to. Who knows what is coming ahead? (This is a rhetorical question, please don’t answer it in the field below. Or do, I would like that too when I think of it. Be creative. Talk about god if you must. I have a good book recommendation about that too that really both stimulates and stirs everything up a bit) I might crawl back under my secret stone now and disappear for another year or two. Or I will start posting some random links and quotes that aren’t mine to seem smart. Funny videos of course and then something serious about some important election that we should all engage in or some incredible sports result that will only make me feel lazy and crap inside. Or perhaps I will instead go out and do something actually spectacular. How would I know? I am asking you too. If you have a job for me I will maybe be incredible, and that’s a promise.
Oh, and remember to take walks in the morning before anything else happens. Barefoot if possible. And eat healthily. And sleep under the stars when applicable. Ride a bike. Be with animals (Not in that way, creep! Friendly reminder!) Cook your own food. Take your time and listen to yourself. And some other things that I have already forgotten but that I feel is really good.
That’s all – I am out of here. Have a good day!
PS: Did I mention I am keen to perform again? Share this update if you want to support me in getting a job. Or just share a link to something you would like to see me do. (Suggested link: https://www.youtube.com/watch?v=6gT64CJxbo4 – Copy paste and write something like “Wow, this is something I really want to see at *insert name of your local theatre here*. Use your favorite OMG LOL BDSM to personalize your message and make it sound credible)
PS 2: Still reading? Who are you, my dear creep? :-*
Photo credit: I actually did take some photos myself; but the good ones are taken by my dear friend Mickey Thörnblad. Check out his webpage for more photos!
Läser mitt senaste inlägg och känner att jag kan göra bättre ifrån mig. Inte att jag borde göra om det jag redan skrivit men däremot gå vidare och få ur mig något lite mera läsvärt. Jag är så trött på alla redovisande tillrättalagda duktiga “självinsäljande” flöden vi pumpar ur oss för att få synas och höras, bekräftas och accepteras på det ena eller andra viset. Och hur jag än gör känner jag mig som en del i det för jag vill ju inte heller förlora mina chanser på nästa gig, och då blir det att jag till slut hellre sitter och håller käften i nåt hörn för att inte förvärra situationen ytterligare. Nej, det är totalt ointressant att läsa om du provkört en bil, eller hur lyckat ditt senaste gig varit. Gäsp. Jag vill höra om när det sket sig på riktigt, eller vad du verkligen tänkte precis innan eller efter du varit på ditt livs gig och varför det bara låser sig just när du får för dig att “det här får jag inte fucka upp”. För ett tag sen var det väl mest publika människor som sysslade med att putsa ytan medialt men nu när hela mänskligheten har gjort sig själva till levande reklampelare för sin stil, sina åsikter och sin vardag så blir det smått absurt. Misstänker att informationsöverflödet kommer kunna bli lika stort som eller till och med ett med miljöhotet. Vi kommer till slut att sitta fast rent fysiskt i drivor av minneslagring utav alla roliga klipp på internet, “det som hände sen kunde du aldrig gissa”-journalistik och bilder på vår mat. Så för att se till att inte bli alltför stor del av denna växande nedskräpning håller jag mig till detta lilla mer eller mindre hemliga hörn i den virtuella världen, om det är nån ursäkt, och försöker se till att hålla megabitsen nere.
Idag går jag på repeat. En utav baksidorna med att jobba på cirkus (vilket jag gör ibland även om jag febrilt helst vill lägga min identitet i ett annat fack). Efter en radda shower är det rätt oundvikligt att börja känna sig som nån maskin som egentligen bara står och replikerar sig själv och ser till att vara minst lika bra som gårdagens show. Perfekt och polerat, i synk med musiken och blinkningarna till publiken sitter där dom ska. Och blir det inte lika bra som det brukar, eller jag missar i nån liten timing-grej eller fumlar bort en boll så känner jag mig genast mindre nöjd fast att jag bestämde mig redan när jag var tolv att det inte är det ARTISTERI handlar om. Egentligen är det väl bara mig själv jag kan skylla, eller oss artister för att hålla fast vid det formatet. Eller möjligtvis showproducenterna. Eller kanske publiken som blivit lika intränade på att se underhållning i ett visst forum på ett visst sätt. Det är väl egentligen likadant i många olika sektioner av underhållningsvärlden. All kommunikation handlar ju om överenskommelse för att det ska fungera. Man kommer överens om ett språk, eller ett sätt att göra någonting på och alla inblandade är ju delaktiga. Det är väl där min uttråkade hjärna får lust att göra tvärtom och röra om i grytan istället. Men jag har ju kanske betalt för att vara här, eller skrivit på ett avtal om vad som ska levereras, nu är jag plötsligen en PRODUKT och då finns det ju en innehållsdeklaration som innehållet måste stämma med. Självcensuren är igång och jag vingklipper mig själv. Suck.
Nu låter det kanske värre än det egentligen är. Har rätt kul här även om jag börjar bli känslomässigt färdig med denna omgång. Det var mest kul de första kvällarna när allt kändes lite nytt ändå. Nu en bit in blir jag uttråkad och får tid att fundera. Om VARFÖR man gör någonting; hur det man drömt om hela sitt liv kan ändra form över åren i påverkan av andra och omvärlden men också den egna utvecklingen. För mig handlar det nog om en manisk sida som behöver vara sysselsatt med att lära sig smått omöjliga uppgifter som tar år att träna in, och att denna sida samtidigt krockar med en vildsint rastlöshet som inte har någon som helst lust att stå och vara duktig och leverera samma konster kväll efter kväll. Den sidan av mig som ser varje dag som ett ÄVENTYR och vill skapa och utforska och gå där det inte gåtts förut. En klurig kombo som kanske kräver sitt eget forum? Eller är det bara så enkelt att man (=jag i det här fallet) kan ta steget ut och bara vara den jag är på de scener jag ges? Det bara kliar i fingrarna på min vildhjärna samtidigt som min mera civiliserade sida som har för sig att vi (dvs jag) har något att förlora håller i tyglarna för full kraft i rädsla för att, ja.. vadå? Förlora det jag byggt upp? Är det så mycket att hålla fast i? Ja, men det är ju det jag har och det jag lever på, uppenbarligen. Jag ÄR någon. Jag är VIKTIG.
Det är en väldigt sliten klyscha det här med att stå i vägen för sig själv, men ibland får jag en glimt över vilket enormt potential jag har bakom det “lyckade”, färdigpaketerade, de landvinningar jag redan har som jag ändå redan kan utan och innan och som publiken snart är ifatt mig med dessutom. En illusion eller dröm kanske den där potentialen, tills man gör något av det. Men en ganska skön kick ändå även om den är tillfällig; att känna “om jag bara lyfter på det här kastrullocket…”
Vad är det att vara konstnär egentligen? Jag får en bild av någon som tar ett steg till, som vinkar och säger “här borta kan man också stå”. Wow, det visste vi inte förut. Att DET var möjligt! Hittade en video på nätet med någon som försökte kopiera det nummer jag lagt 15 år på att skapa. Tragiskt. Att vilja ta genvägen att ta någon annans dröm och försöka efterlikna den istället för att upptäcka sin egen. Borde jag skriva till kopiatören och varna om hans väntande menlösa framtid, eller borde jag bara släppa greppet och göra något nytt istället. Både och kanske. Att INSPIRERA känns också som en uttjänt klyscha men om man tänker efter vad det verkligen betyder är det nog inte så dumt att sysselsätta sig med om man har möjligheten eller bara måste för den man är.
Idag var jag i skogen. Ibland säger universum hej och överrumplar. Det hade precis regnat och luften var så frisk att det kändes som om det var första gången jag andades någonsin. Borde kanske ta och instagramma detta vackra ögonblick ändå så ni får se hur lycklig jag är?
Inser att jag skrev min senaste post för snart ett år sen. Mindre aktuell kan man väl knappast göra sig på internet, det har ju i princip hunnit växa upp en helt ny generation bloggare sedan min mest aktuella post. Att min blogg dessutom är lite undangömd här på sajten och minst sagt halvknölig att uppdatera gör att i princip allt annat känns roligare att sysselsätta sig med. Vart plockar man ens upp bollen om man ligger så efter? Vi har hunnit turnera i, ja snart ett år sen sist. Senaste rubriken lyder ju “Äventyr!” så den har väl helt enkelt fått fungera löpande för allt vad jag/vi haft för oss. Min riggare / högra hand i GLITCH har gått och blivit både brandman och pappa så han gjorde sin sista show för ett tag nu i mars. Vi har skolat in Toubab Holmes att ta hans plats, en minst lika grym mångsysslare/akrobat/ninjakrigare/skogsmulle-överlevare.
Häromdagen gick jag och funderade på att starta en blogg och det var väl då det slog mig att jag ju redan har en form av blog här. (Därav detta inlägg). Funderingen handlade i grunden om att jag kände att det vore kul att ha ett helt öppet forum där jag ofiltrerat kunde skriva av mig om allt möjligt med inrikting på mitt liv som artist. Är dock inte helt säker på om det är rätt forum att göra det här men tycker att det kan vara värt ett försök. Det är ju trots allt min egen sajt och min egen karriär så jag borde ju rimligtvis kunna göra vad jag vill med det. Det känns som om vi människor alltför ofta sätter upp regler och idéer som bara stoppar oss från utveckling. Jag har ju till och med spenderat tre år och nästan 2 miljoner spänn på att göra en föreställning om att bryta sig fri och ändå så sitter jag och tänker att det vore dumt att säga vad jag tycker på min egen hemsida. Den polerade ytan kan ju förstöras! Jag kanske kommer framstå som misslyckad?! Vad ska folk tycka?! Antagligen nästan ingenting med tanke på hur få besökare jag har just på den här delen av sajten plus att folk att folk troligtvis har fullt upp med sina egna liv och att skriva sina egna bloggar. Varje gång jag får för mig att jag borde börja skriva mer om inte annat så för att få ut alla tankar som härjar fritt inuti mitt huvud så tänker jag att jag inte ska förvärra det överinformationsflöde som redan har nått total hysteri. Då känns det ju dumt att ösa på ännu mer när folk egentligen skulle behöva total stillhet och sitta på en kudde någonstans och bara andas. Kanske är den bästa bloggen i världen bara ett hål i sanden som nån filur går och rasslar ur sig en lång flod av vishet och geniala lösningar på… allt och som vi aldrig någonsin för vetskap om. Det kanske är exakt det internet är. Ett ställe där vi kan ha våra hål att skrika in i och mitt i allas våra åsikter om mode, bilar, politik, husdjur och samboavtal drunknar sakta den där filuren som skulle kunnat rädda världen om vi bara hade haft tid att lyssna. Så dumt det blev kan vi säga efteråt, om det kommer något efteråt. Jesus skulle inte ha det lätt om han föddes nu i en tid där nyheter hinner bli gamla innan bläcket ens hunnit torka (För mer info om bläck; kolla wikipedia). Troligtvis skulle han ha startat någon antroposofisk skola som ansetts alternativ och lite flummig och hamnat i periferin parallellt med att vi andra var fullt sysselsatta med att tjäna pengar för att genast gör av med dem på saker som gjord att vi kände oss glada och/eller trygga alltmedan vår planet stadigt faller sönder under vår våldsamma framfart. I en tid när enbart de mest konservativa krafterna med direkt/indirekt vinning i fossila bränslen och de som helt enkelt är väldigt fossila i sig själva kämpar med näbbar och klor mot de som försöker rädda världen kanske det är en typ som Russel Brand som är den nya Jesus? Någon som folk faktiskt känner till på grund av att det handlar om bred populärkultur, ser bra ut och pratar riktig engelska med brittisk accent vilket ju är det internationellt vedertagna tecknet på intelligens (bortsett från exempelvis cockney-dilalekten som ju tydlig indikerar att man är en skurk, även om man ofta kan vara en kul sådan).
Nu måste jag gå och äta. Bilden visar en wakeboardpark där jag var och åkte bräda häromdagen (Den röda saken i hörnet). Åkte är kanske att överdriva om man mestadels spenderade tiden släpad och under vattnet alternativt simmandes mot land nära att drunkna, men det känns lättare att bara kalla det “Åkte”.
07.05: Efter lite kaffe rasslar mitt glada team iväg för att hämta lastbilen. Jag sitter och bossar (genom att stanna kvar lite längre och dricker lite mer kaffe medan jag skriver det här). Idag drar första turnén med GLITCH igång och det känns nästan lite overkligt. 3 års grejande och nu plötsligen ska det här 2-tonsmonstret ut på riktigt?!
I år blir det myggbett, jorgubbar med glass och små grodorna för hela slanten: En rad roliga festivalbokningar hemma i Sverige har fallit på plats av sig själv i år, så nu har jag bestämt mig för att stanna i vårt avlånga land hela sommaren för första gången på nästan 10 år. Alldeles för ofta har jag befunnit mig på någon alltför avlägsen men förvisso också väldigt vacker plats men ändå inte kunnat göra mig av med känslan av hur härligt det vore att kuska runt i Sverige en sommar. Mitt inre mer eller mindre bubblar om hur dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles UNDERBART det kan vara här hemma!
Än så länge på turnékartan finns Göteborg, Halmstad, Gävle, Landskrona, Helsingborg, Kristainstad och Helsingör mfl. Följ mig på instagram och Facebook också!
Tillbaka i Stockholm och det är fullt ös att planera inför repetitionerna för den nya föreställningen. Imorgon kommer hela teamet så jag sitter och förbereder scheman med mera. Hur blev vi +10 personer som arbetar med detta plötsligt?! Det är ju en mindre armé att synkronisera med (o laga mat åt!) Göra 3 månaders schema – gå igenom budget/löner – laga chili con/sin carne – skriva redovisningar – dominera printern – kolla skatteregler – spika föreställningsnamn – planera boenden – resor & transporter (behöver vi verkligen 2 lastbilar??) – beställa ljussättning – räkna fel – börja om. Like a boss. 😛
Får mig att känna mig ungefär så här:
Där satt den! Sista showen är spelad och väskorna är packade. Nu åker tältet (tälten) ner och jag hem. Plattformen på 70 kilo slipper jag släpa på eftersom den skickas med swiss cargo. HURRA! Det räcker bra med de 50 kilo mina andra två väskor är fyllda med… Flygbolagen brukar gilla när jag checkar in.
Efter 57 föreställningar på 43 dagar med över 50 000 personer i publiken bär det av mot nya äventyr. Tack Salto Natale för en underbar period!
Idag bestämde vi oss för att den nya hemsidan fick vara färdig för att läggas upp på nätet, något försenad eftersom den gamla sajten gick ur tiden för en månad sen när webbhotellet beslutat sig för att inte stödja ASP längre. (ASP är programmering för dinosaurier).
Ett stort tack till Martin Lundström och Pontus Uggla för ett fantastiskt bra jobb!
Om ni hittar några trasiga länkar eller annat knas får ni gärna droppa ett mail på info@johanwellton.com så fixar vi det.
Är i Schweiz och uppträder med min akt BOUNCE! i julshowen SALTO NATALE. Vi spelar över 60 shower fram till den 5 januari, med över 1200 personer i publiken varje föreställning. Det är ett fantastiskt gäng som jobbar här (mer än 70 artister!) så triveslfaktorn är hög!
I just moved into a castle. Awkwardly, I feel like home. I am trying to not get too used to this, but already have a feeling that there will be claw marks on the velvet wallpaper after they have tried to get me out of here. A few things though: I gotta get get used to the ridiculously oversized pool table. To keep calm while passing the enormous bear in the hallway. I do my best not to get lost in the stairway labyrinth. I struggle to fill out the enormous bed and I make plans how to relate to a bathroom in gold. Life is hard.
Sverigeturnén för min nya produktion inför nästa höst börjar ta form, men ännu ingen spelplats vald för Stockholm. Var borde jag spela..?